Nu för tiden finns det inget folk på landet, men det fanns det då. Ardennerhästarna körs av fördrängen Kalle Eriksson. Adolf Jahr, Dunungen och mamma, med flera, sitter i hölasset. Herrarna till Nääs – samtliga målade i 50-årsåldern – talar med varandra. Schering, hans far Bengt och farfar Shering (Ted). Bröderna Tom, Ian, Georg och Sten dricker brännvin för att kunna visa sina vackra grekiska profiler, medan en man som kommit från Stigtomtahållet, Pelle hette han, gör entré. Han spelade fotboll en gång i Vrena IF. En gång. Och Lils son Håkan har just gjort mål! Ser ni Dunungen, när hon gungas av Onkel Theodor mellan lindarna?

Konstverket är fullbordat. Ljuset är minnenas ljus. En solnedgång över minnenas värld. De verkliga människorna är där. De träffas inte i tiden – men genom tiden.
De är lika. Lika gamla. Lika unga.
Time is relative. People, wars and happenings are timeless.
But Time Waits For Nobody.

Tack Bo Larsson, Du är en sann konstnär! Du hjälpte mig att skapa något mycket viktigt. Bilden av livet på Nääs.

Foto: Ulla Montan